Inclusion/Anpassning

It was time for State Street School's spring concert again this year. Like "good" parents we put on our "fancy" clothes and sat listening to kindergartners through third graders sing cute songs and play recorders until our ears bled while politely clapping when cued. With a special needs child these events are always interesting because the school has an obligation to make sure that all children are included and this sometimes makes for just very creative solutions.

Så var det dags för skolans vår konsert igen. Som "duktiga" föräldrar klädde vi upp  oss och satt och lyssnade på förskolan, första, andra och tredje klass sjunga gulliga sånger och spela flöjt tills våra öron blödde medan vi artigt klappade. När man har ett handikappat barn så kan sådana här skol evanemang bli intresanta eftersom skolan enligt lag måste inkludera alla barn vilket i sin tur medför väldigt kreativa lösningar.

Two years ago, Hannah was sitting in her wheelchair on the left side of the choir. We all decided that this was not true inclusion so the following year the school accommodated Hannah by putting her on top of the speaker. I thought it was a fair solution and proudly sent this picture to my sister, proving my advocating skills, her comment was:

-What the hell! Why is she alienated and not part of the group.

I quietly shared my sisters comment with the school officials and this year this was their response:

För två år sedan satt Hannah i sin rullstol vid sidan av kören. Vi var alla ense om att det var inte en äkta inkludering i kören. Så året efter kom skolan med lösningen att placera Hannah på en av högtalarna. Jag som tyckte jag hade varit en duktig förespråkare för min dotter skickade stolt ovanliggande foto till min stora syster, som snabbt utropade

-Va fan! Kallar dom det inkludering, vad är det för skit.

Jag meddelade skolan försiktigt min kära systers åsikter och detta året svarade dom med följande lösning:

Are you happy now sis?

Är du nöjd nu kära syster?

I LOVE THIS SCHOOL!!!