Little Red Riding Porsche

Once upon a time there was a beautiful red Porsche in the quaint town of Windsor....This is a story from the archive, Memory, filed under "to be forgotten" 

En gång för länge, länge sedan fanns det en vacker liten röd Porsche som bodde i staden Windsor...Denna saga kan hittas i arkivet, Minnen, under namnet "Värt att glömma" 

This was back in the days when the significant other and I were still gazing at each other with lustful eyes for otherwise he wouldn't have let me borrow his shiny, red 944...which proves once and for all that it is not the brain that steers the man.

Detta var på den tid när min sambo och jag fortfarande tittade lystet på varandra annars hade han aldrig tillåtit mej kör hans blanka röda 944...vilket slutligen bevisar att det är inte hjärnan som styr den manliga rasen.

Nevertheless, I was cruising in this beauty to work when I came up with the brilliant idea to deliver apples to my sweet sister as I was passing her work to get to mine. She worked as a teacher at a small private school set quaintly off the main strip with a gravel driveway leading to a big wood building surrounded by trees. The school sits on a small hill with a view of the surrounding soccer fields. 

Nåväl, jag glassade på vägen till jobbet och tänkte nu kör jag förbi syrrans jobb och jag kan ju lämna lite äpplen till henne. Syster min jobbade som lärare på en liten privat skola som kunne nås via en grusväg som ledde till en liten kulle omringad av fotbollsfält. 

Much as in the story I was carrying my goodies in a basket and jumped quickly out of the vehicle leaving the door open, I just had a few minutes to spare. I ran in delivered my gift and ran quickly back out. As I stood outside a cold chill ran down my back. There was an as I was an empty spot where there minutes before had been a shiny red Porsche. For a moment I thought: Someone must have moved the car, after all I was parked right in front of the door, but as I was looking at the keys in my hand a creepy feeling was coming on, I tried to convince myself some idiot hot wired the Porsche and stole it....but the nagging feeling wouldn't go away. 

Precis som i sagan bar jag mina godheter i en liten korg och hoppade snabbt ur bilen och lämnade bildörren öppen eftersom jag med brådska sprang in för att lämna mina gåvor. När jag kom tillbaka ut kände jag kalla kårar längs ryggraden. Där en glansig röd Porsche hade varit för en minut sedan stod nu ingenting. Jag tänkte, någon måste ha flyttat på bilen eftersom jag stod parkerad olagligt, men jag tittade ner och insåg att jag fortfarande höll i bilnycklarna. Jag försökte övertyga mej själv att någon hade stulit bilen...men känslan av kallt vatten var fortfarande där.

I started walking, slowly, slightly down hill, toward the tree line, as I peaked over the embankment I saw a not so shiny, red Porsche look back at me from a soccer field 20 feet below. It's body slightly smudged by green grass stains and scrapes. It had gracefully rolled, very slowly, backwards towards the embankment, on the way down it had been caressed by two nice birches who hugged the vessel tightly enough to pull of a door and then taken a leap through the air and land on a set of aluminium bleachers where it was proudly perched for all of the town to see.

Jag började gå, långsamt, längs parkeringsplatsen mot trädgränsen, jag kikade försiktigt över kanten och såg en nu inte så skinande Porsche titta tillbaka på mej från ett fotbollsfällt 20 meter längre ner. Lystern hade fått ge vika åt gröna gräsfläckar och små skrapsår. Bilen hade rullat graciöst som en balettdansös baklänges ned för backen, på vägen hade den omfamnats av två ståtliga björkar som lyckats slita av ena dörren sen släppt bilen som flugit genom luften och landat på toppen av en åskådarbänk mitt i fältet. Där den nu satt som på pedistal för hela byn att åskåda.

In the archive of "I refuse to remember" there is a file with a phone call to boyfriend, insurance company, and adjuster having a hard time believing it wasn't intended insurance fraud...and we lived happ....well, we lived. THE END

I arkivet finns även en mapp med namnet "det jag vägrar att komma ihåg" i denna mapp finns ett telefon samtal till nuvarande sambo,  ett till försäkringsbolaget med vädjan att inte anmäla mej för försäkringsbedrägeri, med försäkran att det var en olyckshändelse...och så levde vi lyckl...nåväl, vi levde i resten av våra dagar. THE END